Monica Grahn är läraren som blev dansinstruktör när pandemin kom och kastade omkull tillvaron. Här berättar hon mer om arbetsglädje efter pensionen, att hitta nya möjligheter när saker ställs på sin ända och om varför dans inte har någon åldersgräns.
Våren 2020 arbetade Monica som lärare och hade inga planer på att sluta. Men så kom pandemin och satte mycket av det de flesta tar för givet i gungning. För Monica, som i egenskap av 70-åring kom att klassas som tillhörande en ”riskgrupp”, innebar nya restriktioner att det inte längre var möjligt att fortsätta arbetet i klassrummen.
”Jag hade inga tankar på att sluta arbeta – lärarjobbet var både stimulerande och innebar ett tacksamt tillskott till pensionen. Men pandemin ställde tvärt om förutsättningarna, och jag behövde tänka om. Och då fanns ju dansen där!”.
Det var drygt 15 år tidigare, när Monica var 55 år, hon först hittade salsadansen. Det var början på en kärlekshistoria som kommit att prägla både fritid och yrkesliv.
”Jag brukar säga att jag gick in på en salsaklubb och aldrig kom ut igen. För lite så känns det: en ny värld öppnades och jag har varit uppslukad sedan dess.”
Intresset för dans utvecklades gradvis från en hobby till något mer. 2018 kammade Monica tillsammans med sin danspartner hem silver i PRO-AM1 kategorin för salsa på WLDC i Orlando, Florida. Och parallellt hade Monica börjat hålla i danspass hos Friskis & Svettis.
”Tävlandet var kul, men efter ett tag kom det att kännas lite kravfyllt. Men dansglädjen fanns alltjämt kvar! Så när pandemin kom, och man behövde börja förhålla sig till social distansering, flyttade jag ut mina pass till Vasaparken. När ytterligare restriktioner begränsade antalet personer i en sammankomst bildade jag en dansgrupp tillsammans med åtta andra kvinnor, alla i åldrarna 70–84.”
Så småningom fick media nys om att ett gäng seniorer träffades och dansade i Observatorielunden i Stockholm varje vecka. En positiv anomali i ett nyhetsflöde som annars var allt annat än glädjerikt eller särskilt hoppingivande. Och när Nyhetsmorgon på TV4 ställde frågan om vilka de var, var Monica snabb med att svara.
”Vi är The RiskGroup, svarade jag. Såklart! Det var inget jag hade förberett, det bara kom till mig. Men jag måste medge att det kändes lite kul att anspela på det som kommit att prägla vår tillvaro alltsedan pandemins intåg. Det var en liten motreaktion till vad som bodde i begreppet ”riskgrupp”: dansen blev en kontrast till en föreställning om att vi skulle vara gamla och sköra.”
I takt med att passen och uppträdandena blev fler uppdagades också ett annat behov: att organisera arbetet och ta betalt för sina uppdrag. Det var då hon kom i kontakt med Frilans Finans.
”Under mina år som lärare och specialpedagog hade jag haft en traditionell anställning, så det här var lite nytt för mig. Och nu såg ju behovet lite annorlunda ut. Jag tyckte att ett eget företag kändes krångligt och var samtidigt mån om att ha ett tryggt alternativ. Att vara egenanställd genom Frilans Finans har gjort att jag kunnat fortsätta fokusera på min grej, och samtidigt känna mig trygg i att allt sköts korrekt och att jag kan få hjälp vid behov”.
Sedan dess har The RiskGroup uppträtt i en rad olika sammanhang och lärt ut dans i ur och skur (bokstavligt talat, under vintern inleddes vissa pass med snöskottning). Gruppen har också hunnit göra succé i TV4-programmet ”Talang”. Men det viktigaste har alltid varit att förmedla dansglädjen, och få den att komma fler till del. Och – i nästa led – att bidra till att ändra bilden av åldrande.
”Syftet med det jag gör är att sprida dansglädje och bidra till att dansens hälsofördelar kommer fler till gagn. Sedan hoppas jag att det inspirerar till att ifrågasätta föreställningar om åldrande och vad man kan och inte kan göra. Jag tror mycket på att acceptera att saker förändras, men att jobba med de förutsättningar man har. Jag kan kanske inte springa Tjejmilen längre, men jag kan dansa. Det tror jag också är viktigt för att utmana samhällets syn på att bli äldre – i dag finns det massa erfarenhet som arbetsmarknaden inte tar vara på.”
”Du slutar inta dansa för att du är gammal, du blir gammal för att du slutar dansa!”. Meningen som har kommit att bli Monicas devis är såväl en hyllning till dansen, som en känga till föreställningar om att man ska sluta med saker man tycker om bara för att man blir äldre.
”Jag är ofta på äldreboenden och lär ut dans, bland annat på dagverksamhet för dementa. Där blir det kanske tydligare än någonsin: alla kan dansa. Var och en efter sin egen förmåga, såklart. Men även att stå och trampa i otakt är ett alldeles utmärkt sätt att dansa på – det är det som är det fina i det.”
1PRO-AM kommer från engelskans professional–amateur och avser ett idrottsevenemang där både professionella karriärsidrottare och amatörer tävlar. I Monicas fall deltog hon i egenskap av amatör och hennes danspartner som professionell utövare.